söndag 22 oktober 2017

Ljusglimtar.


Jag är lite i en period när jag inte vill någonting...tycker det är för mycket och för drygt. 
Hundra olika saker att hålla reda på... flera försäljningar till skolresor som både ska säljas, delas ut och betalas, olika avgifter, kiosk och sekritariattjänst, träningar och matcher med Js innebandy. Utvecklingssamtal, läkartider, medicin som ska beställas, saker med jobbet, A fyller snart år. A ska fixa prao och papper kring det, hans körkortstillstånd  för AM-kortet är äntligen klart, han ska köra lektioner nästa vecka och det ska fixas uppskrivningstid. 
Sen allt annat som hör ett vanligt liv till....och mitt i alltihopa en sjuk pappa som just nu ligger inlagd igen. Jag tog hem en massa av hans tvätt, vattnade blommorna och betalade räkningarna. 
När ska man hinna andas?
När ska jag komma ikapp hemma, det ser rent ut sagt för jäkligt ut. Jag har ingen ork till det...eller till mitt företag. Har inte haft en kund på lääänge.

Ibland är sånt här inget problem, det bara rullar på, det är livet liksom. Men så ibland känns det som att jag inte orkar se ett enda papper till som ska fixas, inkorgen fylls med mail om div saker som har med barnen att göra, kylskåpet är ständigt tomt och tvättkorgen full. Hur ofta jag än tar tag i det.

 Och jag vill bara få vara ifred och hinna tänka igenom vad som faktiskt händer.


Och då måste jag göra det, annars blir jag nog tokig :) Så, det har blivit en del promenader med Hanna. Då söker vi oss till andra ställen än att trava efter vägen här hemma. 




Dom översta bilderna är vid utloppet från Svärdsjön, jag och A stannade en snabbis på vägen hem efter utvecklingssamtalet.



Dom här bilderna är tagna runt "strömmen" i Svärdsjö. Jag och Hanna hade en mysig promenad och temat på mina tankar var ljus och mörker, liv och död. Ljusets som bryter igenom mörkret... det gäller att stanna upp och se det.




En morgon var det frost och dimman lockade ner mig till våran sjö. Men jag var lite för sen, dimman lättade.  Vackert ändå hur det som är dött kläs i gnistrande vitt och transformeras till någonting annat.  


2 kommentarer:

Tomas Varg sa...

Det värsta med att bli vuxen är att behöva ta tag i allt det jobbiga. Jag beklagar verkligen att din pappa är dålig. Tänker på dig <3
Jag älskar dina foton, så vackra
KRAM <3

Annica sa...

Tack Tompa! Kram