Dags igen.

Har känt att det varit på gång och igår bröt det ut....jag är sjuk. 39 graders feber som mest och ont i halsen. Den känns sårig och svälld och jag vill inte äta någonting. Har ätit lite yoghurt och druckit ett halvt glas med grädde idag. Igår eftermiddag kollade jag på ett avsnitt av Så mycket bättre och sen la jag mig i sängen och försökte sova. Gick inte...ont överallt, gled in och ut ur sömnen hela tiden. Inatt vaknade jag av att påslakandet och pyjamaströjan var fuktiga, vände på täcket och kastade tröjan i ett hörn. Då var klockan ca 03.30.... 05.30 var barnen vakna!! Sa till dom att gå och lägga sig igen men dom ville se på tv. Ok, men var tysta då. Gick skapligt. Jag var upp och gav dom frukost sen fick P skjutsa dom. Och då började stora frossan, jag frös, frös frös. Tog Ps täcke närmast mig, sen överkastet, hjälpte inte. När P kom hem kastade han på mig mitt täcke och hunden kröp in under alltihopa och värmde mig. Hade tom raggisar på fötterna och funderade på mössa. Men frös gjorde jag....skakade som en idiot och låg så ihopkrupen jag bara kunde med Hanna mot magen. P kom in med en ibumetin och sakta gav det sig. Nu börjar jag istället bli varm och lite svettig. Jag hatar verkligen det här. Och inte får man vara sjuk ifred heller....snart kommer P hem med J och dom har införskaffat mat och mera piller. J får ju som sagt bara vara på dagis mellan ca 8.00 - 11.00 eftersom P är arbetslös. J tycker det är skittrist och P får inget gjort, bara hämta och lämna barn. Och eftersom A kommer hem ca 14.00 med bussen så måste dom vara hemma då. Det blir liksom inget... Och idag för mig blir det absolut inget, nu är orken slut för den här gången.

Hormonpåverkan.

Ännu en vecka avklarad...en vecka av mitt liv. Det bara rullar på och ibland känns det som om jag bara väntar på att det ska börja. Börja på riktigt.... Vaddå? Ja, alltså....jag vet inte. " Ibland lever man mer än annars" är ett citat som jag snappade upp någonstans för längesedan och just så känns det väl för alla någon gång. Fast just nu känner jag mig upp och ner och bortkopplad. Och lat... jag vill ingenting :) Fast det kanske har sina orsaker, kanske.

Eftersom jag är en öppen person som tror på att berätta om sina erfarenheter, det kan ju hjälpa någon annan, så tänker jag babbla på lite om något rätt privat nu. Ni som känner mig IRL vet att jag dras med huvudvärk, ofta. En tjej på jobbet fick mig att fundera över om det kunde bero på min hormonspiral. Jag tänkte på saken och läste en del på nätet och till slut bestämde jag mig för att ta ut den. Det gjorde jag i början på sommaren och samtidigt sattes det in en kopparspiral. Som jag hade i nästan fyra månader. Jag mådde bättre på en gång och "det mediala" fungerade konstigt nog mycket bättre det med. Men... det fungerade dåligt rent fysiskt istället med blödningar och en skavande känsla. Nä, det gick inte, ut med skiten! Och så fick jag piller istället, Cerazette, som bara innehåller ett sorts hormon. Efter tre dagar hade jag huvudvärk igen.... blev surare och grinigare, blödde och kände mig "bortkopplad". Igår var jag till kvinnokliniken på lasarettet för att höra vad dom tyckte och dom tyckte som jag, sterilisering. Så nu väntar jag på en tid för det. Och det känns bra. Jag kanske inte blir av med all huvudvärk, en del kommer nog från axlar och nacke också men jag kanske slipper detta eviga molande. Det blev ju i allafall bättre när jag inte hade någon hormonpåverkan. Så ligger det till.....

Nu ska jag försöka slita mina barn från x-boxen, höra om dom vill ha något att äta och så småningom stoppa dom i säng. Sen ska den här mamman dricka en kopp krydd-doftande The och äta en chokladbit med havs-salt och mandel. Men bara en bit (kanske två) för jag har faktiskt gått ner 4-5 kilo och vill gärna tappa några till.

Ha en trevlig helg!!

Orange.

Nån timme senare var det orange istället. Men bilden blev inte så bra

Rosa fluff.

På vägen hem var himlen vackert rosa. Till höger syns lite av diset som ibland gjorde att jag åkte i ett rosa fluff. :)

Hjälten på den gröna ön och en bebis.

I fredags var våra barn hemma hos kompisar ända till klockan 19.00. Väldigt skönt med lite egen tid... P var i garaget och jag bara fnulade omkring. På lördagen gjorde jag ingenting....det var också skönt :) Jo, jag tvättade en tvätt och sen läste jag ut Mamma, pappa, barn, den var bra. Men mot eftermiddagen ryckte jag upp mig och gjorde mig i ordning för att gå på teater. Det var S som frågade om jag ville vara med på Nisserska Teatern, dom ger en föreställning som heter Hjälten på den gröna ön. Och eftersom jag alltid har velat åka till Irland och S har bott där så tyckte vi att det passade bra. S frågade även om K, C, M och I ville vara med och det ville alla. Jag hämtade upp C och så mötte vi upp dom andra vid teatern. Ganska trångt därinne när vi stod och väntade på att bli inläppta i salongen. Men när vi blev det så infann stämningen sig direkt. Vi fick jättebra platser, längst fram och hade nästan skådespelarna i knäet ibland. Dom var väldigt duktiga för att vara amatörer och det bjöds på en hel del skratt. I pausen kunde man äta bakad potatis eller bara ta en kopp kaffe eller the och en muffins. Det var så bra ordnat att man beställde innan det började så var allt uppdukat på brickor som det var bara att hämta. Vi satt i trappavsatsen och man kunde nästan känna sköterskorna från förr springa förbi i sina huvudbonader med en bricka i händerna. Ja, för Nisserska ligger ju på sjukhusområdet och har väl använts till sjukvård det med kan jag tro. Det var en trevlig kväll och en bra föreställning och jag kan säga redan nu att jag kommer att gå dit igen för att se något annat. Följer ni med?

Och just det, samtidigt som vi stod och väntade på att få bli insläppta så fick Ps syster sitt tredje barn. Det blev en till pojke som föddes ca 18.45....och alla tre barnen är födda den 13: onde fast olika månader! Grattis till er!!! *kram*

Är adhd en myt?

Idag har jag provkört nytt material på jobbet. Tror inte materialet i sig är så illa egentligen men maskinerna gick väl sådär... P var iväg på ett möte på eftermiddagen så A fick vara kvar på fritids och J lämnades senare på dagis. Jag hämtade dom...det var längesedan. J åkte pulka med kompisarna och A lekte med C. Båda hade haft roligt men konstigt nog så protesterade ingen av dom när vi skulle åka hem. Bra för mig :) J stannade kvar ensam ute när vi kom hem.... sen kom han instormande och sa till P att han inte skulle till dagis imorgon för det var så roligt ute hemma. När P påpekade att han ju faktiskt kunde gå på dagis först och sen vara ute hemma så gick väl det bra också :) Jag har precis slickat igen kuvertet med Jompes anmälan till F-klass till hösten, det går så fort! Men dom är iallafall ute i god tid, det är ju långt kvar än :) Jag älskar dig Johannes!

Igår hämtade jag ut As medicin, en med lite högre dos. Ibland känns det inte bra att medicinera.... Så jag läste på olika sidor på nätet, om allt möjligt adhd- relaterat. Och hamnade på en sida där en person skrivit väldigt mycket och hänvisade till olika utredningar och källor. Det gick ut på att adhd och besläktade diagnoser var en myt, att det inte fanns sådana diagnoser utan att allt var ett påhitt av läkemedelsindustrin. För att få sälja mera. Att företagen som tillverkade medicinen själva gav ut foldrar, cd-skivor och annat material. Helst till skolan för att få lärarna att "upptäcka" dom här barnen och se till att dom blev utredda. Skrämmande.... Väldigt bra skriven sida och många har nog lätt att tro på det som står där. Men....är det sant? Har författaren någonsin levt ihop med någon som har en diagnos? Att det faktiskt finns barn och vuxna som inte fungerar i samhället utan medicin? Jo, man kan tycka att samhället ska anpassa sig efter individerna....men... För mig känns det väldigt konstigt...att det inte skulle finnas...att det bara handlar om bråkiga, jobbiga, ouppfostrade ungar. Välkommen hem till mig eller någon annan med liknande diagnos och testa hur länge ni orkar.... när ingenting fungerar, inga metoder, inga mutor, ingen pedagogik, ingenting... När livet känns hopplöst för alla i familjen och barnet eller den vuxne har ångest över att inte passa in, inte kunna behärska sina impulser osv. Jag kan hålla med om att det verkar vara lite på modet att få en adhd-diagnos men det kanske hänger ihop med teorin om indigobarn? Att dom faktiskt är här för att skaka om oss alla, att inse att det finns andra sätt att leva på? Jag vet inte..... jag känner mig förvirrad och lite modstulen. Jag vill inte att mitt barn ska behöva ta mediciner för att orka med en hel skoldag, för att kunna koncentrera sig, för att kunna lyssna, för att kunna leka med kompisar osv. Men jag vill inte heller ha tillbaka den ledsna pojke som kände sig utanför och "inte klarade någonting". Jag älskar dig Amadeus!

Fönstret

Idag snö o gråväder.