Orka...hur sjutton då?
Vår familj är verkligen som en bergochdalbana. Just nu känns det som att As problem bara ökar.
Han var riktigt otrevlig en dag förra veckan när jag hämtade, både mot mig och en ur fritidspersonalen. När vi väl kommer innanför dörren hemma så är det som att åka runt i en tvättmaskin. Babbel, frågor, måsten, gnäll, grin, skratt osv i en salig röra. Ibland tvättmaskin...ibland är vi som en någorlunda normal familj. Bråkigheten tar ju musten ur en men det som är riktigt knäckande är hur han har börjat nervärdera sig själv. "Jag kan ingenting, inte spela innebandy,bara slåss med klubban" " Kalla mig Mister Pucko, jag är så puckad" Det skär verkligen i hjärtat. Och det hjälper väldigt lite att vi uppmuntrar honom när han gör bra saker,det vet man ju själv, det är det dåliga som fastnar. Det ringde en kurator från Hab och pratade med P, vi skulle eventuellt få träffa en läkare/annan personal från dom tidigast februari som det såg ut nu. *suck* Ännu svårare att hålla humöret uppe när jag själv har ont...fan jämt känns det som. Är det inte huvudvärk så är det axeln eller i nacken. Positivt tänkande och affirmationer...kiss my ass säger jag när det känns som om jag står i ett sjunkhål med sur myrjord upp till hakan. ( vi har ju inte kvicksand här )
Ja ja...det är iallafall positivt att det snart är jul och att As pyjamasparty hos E var lyckat. Dom hade haft jättekul med film, chips, ostbågar, dricka och kurragömma som avslutning.
Så....ska jag svälja en klump torv eller fortsätta trampa sumpvatten? Det är frågan.
Tre lyssningstips
6 timmar sedan