lördag 18 februari 2012

Mamma är borta.


Det här blir nog ett av dom jobbigaste inläggen som jag kommer att behöva skriva. Så jag börjar med att skriva berättelsen, hur det gick till, så får vi se hur mycket känslor det åker med av bara farten.

På söndag eftermiddag plockade mina arbetskamrater, E, M och K, upp mig för färd mot Väsby och Cederroths fabrik där. Vi skulle ner och lära oss köra Seltin -maskinerna. Vi fick våra rum på Scandic Infra city och hade bara att gå tvärs över vägen för att komma till fabriken och div lunchrestauranger. Åt en jättegod frukost på hotellet och spanade på svenska skidlandslaget bla Calla och Hellner. Vi blev väl mottagna på jobbet och fick en rundvandring innan våran handledare H dök upp. En jättetrevlig tjej i min ålder som var kanon på att förklara och lära upp. Det var två maskiner som var aktuella för oss och den ena påminner väldigt mycket om våran roll-on maskin så den fokuserade vi minst på. Det kommer nog att gå bra med saltet.

På tisdag kväll kände jag mig orolig och ville packa och åka hem. Sms:ade till P men allt var lugnt hemma. Drömde om högsta chefen...han var arg och sa att jag måste skynda mig.
På onsdag morgon vid frukosten så ringde Peder...han sa att mamma var dålig och hade fått åka ambulans in till lasarettet. Pappa hade ringt till P för mamma skulle ha våra barn som var lediga för studiedag. P visste inte mera än att hon hade svårt att andas. Dom skulle ringa igen. Gick på jobbet och avvaktade....ringde hem till syrran som jobbade em. Där svarade hennes man som sa att hon var med pappa in och det kändes jätteskönt. Bara en kort stund senare ringde pappa själv och sa att det var illa...att hon hade fått en hjärnblödning och att dom inte visste hur det skulle gå. E började omedelbart ringa till våran chef och försökte fixa tågbiljetter åt mig. Dom tyckte inte att jag skulle köra hem själv och jag tyckte inte att dom skulle avbryta och åka hem. Två andra från våran fabrik i Falun var ner över dagen och eftersom det snöade rejält så bestämde vi att jag skulle åka med dom hem på eftermiddagen. Man vet ju aldrig med tågen och jag skulle bara tjäna in ca 1- 1 1/2 timme på tåget om det gick som det skulle. Vi åt lunch och jag gick till hotellet och packade ner mina saker och grät. Samlade ihop mig och gick tillbaka till jobbet. Efter ett tag packade vi in oss i bilen och precis när vi börjar rulla så ringde det. Det var pappa igen som sa att mamma hade gått bort.... Jag vet inte vad jag svarade.... jag bara visste att jag hade ca 2 timmar i bil hem. Dom i bilen beklagade och visste väl inte vad dom skulle göra. Tänk dig själv att någon du inte känner särskilt väl får ett sådant besked i baksätet på din bil. Men dom var jättegulliga och resan hem gick bra.
Väl hemma möttes jag i hallen av en glad hund och en ledsen Peder. Vi bara höll om varandra och skakade av gråt. Amadeus gled förbi med blanka ögon och sa hej, lite avvaktande och Johannes frågade med tjock röst om jag visste att mormor var död. P hade berättat för barnen och dom hade gråtit ihop. Jag pratade med dom en stund men ville göra mig i ordning för att åka in till lasarettet. Det var ju kväll och jag vill se mamma. Hämtade upp pappa och åkte in till Falun. Det var aldrig någon tvekan från mig om jag skulle se henne eller inte, även om jag aldrig sett någon död förut. Det gick bra, över förväntan. Jag hade med mig en orkide hemifrån som jag lade i hennes händer, strök henne över håret och tog fram det. Hon hade aldrig håret bakom öronen och ville inte att vi skulle ha det heller :) Vi pratade med en sköterska som varit med tidigare på dagen, jättegullig och hade tagit hand om A-Cs barn när dom var in. C hade tittat på mormor men L kikade bara in lite snabbt vid dörren. Mina barn ville inte alls vara med in. Verkligen en väldigt konstig känsla....det var ju min mamma...men ändå inte. Vi sa hej då och jag älskar dig och stängde dörren.
Jag skjutsade pappa till A-C, vi ville inte att han skulle sova ensam. Pratade en liten stund i hallen innan jag åkte hem. Ensam i bilen släppte spänningen ännu mera och jag grät efter min mamma, ville att hon skulle komma hem igen. Precis som ett litet barn. Passade på att skrika av mig lite. Hemma igen så hade barnen lagt sig så jag var upp och sa godnatt och pratade en stund.


Min älskade mamma Karin Birgitta Stjärnlöf




Bilderna är från Kreta, jag hittade inga andra.


Fick en underbar bukett från jobbet, jag blev både förvånad och jätteglad. Tack!

På torsdagen var vi hemma allihopa, var upp till pappa och letade efter några viktiga papper men vi hittade inte dom vi sökte. Allt har hon rett upp och satt in i pärmar...utom det vi letade efter såklart. På fredagen gick barnen i skolan och våra män jobbade. Vi var med pappa till begravningsbyrån och fixade inför begravningen. Han vill få det gjort. Även det besöket gick bra och vi är nöjda med våra beslut. Men det är mycket att tänka på, både inför begravning och bouppteckning. Vi fick en bok på byrån som heter Min farfar och lammen av Ulf Nilsson. Den riktar sig till barn och först är det en berättelse om en pojke som förlorar sin farfar och sen är det en del som förklarar vad som händer när någon dör. Tex med kroppen och vid begravning. Verkligen att rekommendera till någon som behöver hjälp att förklara för sina barn.

Men...det hjälper inte mot sorgen. När jag håller på med något så går det ganska bra. Men jag återkommer till mamma hela tiden. Antingen så kommer jag på något som jag vill berätta för henne eller så påminns jag om något. Jag vill ju för sjutton ringa till mamma och berätta att mamma är död! Och sorgen gör fysiskt ont...inte bara i bröstet när det drar ihop sig eller i hals och ögon av gråt. Utan även i händerna av någon anledning....det går som ilningar, som ström från hjärtat och ut i händerna och pirrar och sticker sen samlas det till hårda värkande klumpar runt handlederna. Konstigt va? Så länge jag bara tänker, liksom praktiskt och "utanför" så går det skapligt. Men låter jag tankarna kopplas ihop med känslor....då gör det så förbannat ont och jag undrar varför. VARFÖR? Varför min snälla, hjälpsamma, underbara mamma som alltid ville alla väl? Varför redan nu? Det är alldeles för tidigt. Och trots min mediala syn på livet och döden...så vill jag inte gå med på det här. Hur kan jorden fortsätta snurra när navet i min värld är borta? Mamma, jag saknar dig.


Jag vet inte varför jag inte kan få till en riktig videoruta...men lyssna gärna på Helen Sjöholm och Gabriellas sång.

8 kommentarer:

Ensamma Vargen sa...

Jag blir jätteledsen över att läsa allt det här. Jag tänker på dig/er. Kram <3

Ekonördarna på Lyckobacken sa...

Alla de varmaste kramar jag någonsin kan frambringa skickar jag till dig nu!

Tänker på er i er svåra stund. Var rädda om er!

Kramar.

Annika sa...

Åååååhhh!! :(

Mina varmaste kramar till dig och de dina.

Kan inte ens ana hur ont det gör.:(

Får ont i magen av att tänka på att min mamma skulle försvinna... :(

Beklagar sorgen.. :(

Monika sa...

Jag är säker på att din mamma ser er och vakar över er... Min mormor sa ett litet tag innan hon gick bort att hon minsann skulle se efter oss och se hur det går för oss där från andra sidan och jag är övertygad om att hon håller sitt ord. Ta hand om er och massor av kramar från oss.

Humlan sa...

Jag beklagar verkligen sorgen. Har man en god relation till sin mamma, som du helt uppenbart verkar ha. Så är det nog som att förlora kompassen i livet när ens mor dör..

Mina tankar till dig och din familj. Var rädd om dig! Varm kram!

linnea-maria sa...

Min fina snälla Annica! Vi är så ledsna för er skull. Jag vet vilket stöd hon har varit för er familj.
Vi tänker på er. Sköt om er och var rädda om varandra. Många kramar och mycket kärlek <3 /Therese

Vida sa...

Men finaste Annica. Sitter här i Thailand och blir alldeles kall trots värmen. Vilken sorg och jag har inga tröstande ord men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig och din familj.
Med kärlek
Liv

Anonym sa...

All värme och kärlek sänder jag din väg, och familjens! Många kramar <3 /sofia