tisdag 12 november 2013

Jobbiga sekunder.


Jag tänker ju ofta på och pratar om mamma. Både om saker vi gjort osv och om hennes bortgång. Och det går oftast bra. Men så ibland.... Nyss lyfte jag upp Hanna i famnen och samtidigt tänkte jag: Jag ska nog ta och ringa till mamma. Det tar ju någon sekund innan hjärnan kopplat om och inser att det inte går och då bara vällde tårarna upp i ögonen. Det gör så ont,.. när det spricker upp och det känns ända in i själen. Både dom sekunder som jag tror att jag faktiskt ska ringa mamma om en liten stund och efteråt. Båda är jobbiga på något sätt.

Annars så rullar livet på...med både bra och dåliga saker, precis som vanligt. Och jag är trött...så trött...mest hela tiden.

3 kommentarer:

Annika sa...

Massor med kramar! :(

Tomas Varg sa...

Usch, jag blir så ledsen nu.. Ta hand om dig. P.S. Att vara trött hela tiden ÄR typiskt 71:or. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än sover, lik förbannat är jag tröttare än en zombie :/

Vida sa...

Hej fina du,
Det kan jag verkligen förstå och det måste vara så svårt.. hon finns där med dig på något plan men det är klart att det inte kan ersätta att hon finns hos dig.
Tack också för alla fina kommentarer under min resa, hade med mig datorn men adaptern klarade inte av den så jag har inte kunnat besöka era bloggar eller anpassa bilderna på min.. men nu ska jag läsa ikapp... lite pö om pö.
Kramar