Jobbiga sekunder.

Jag tänker ju ofta på och pratar om mamma. Både om saker vi gjort osv och om hennes bortgång. Och det går oftast bra. Men så ibland.... Nyss lyfte jag upp Hanna i famnen och samtidigt tänkte jag: Jag ska nog ta och ringa till mamma. Det tar ju någon sekund innan hjärnan kopplat om och inser att det inte går och då bara vällde tårarna upp i ögonen. Det gör så ont,.. när det spricker upp och det känns ända in i själen. Både dom sekunder som jag tror att jag faktiskt ska ringa mamma om en liten stund och efteråt. Båda är jobbiga på något sätt.

Annars så rullar livet på...med både bra och dåliga saker, precis som vanligt. Och jag är trött...så trött...mest hela tiden.