Stilla morgon.

Igår var en ganska bra dag, vi gjorde ingenting på förmiddagen. Barnen spelade och lekte och vi läste klart Min farfar och lammen. Pratade om begravningar och kremering...dom har många funderingar men ändå så naturliga, självklara. Jag klippte Hanna, det fanns faktiskt en hund under allt hår! Sen gick vi ut på sjön, en stor och en liten fyrhjuling med. Vi byggde en snögubbe, promenerade och åkte lite hjuling. När barnen lagt sig såg jag och P på tv. Jag var på badrummet och gjorde mig i ordning för sovning då det hände något...underligt. Det var som om jag under dagen hade vävt mig en tunn kokong av normalitet och nu blev det en stor reva i den. Under tre - fyra sekunder var mitt medvetande knivskarpt, det blänkte till som en iskristall i solljus: Mamma är död. Visst, det vet jag väl, jag tänker på det mest hela tiden, men det här var på ett helt annat plan... det var en otroligt mäktig känsla...totalt klarseende skulle jag vilja kalla det.

I morse skickade jag iväg barnen till skolan, själv orkar jag inte riktigt gå iväg än. Jag mediterade en stund och när jag tittade ut så sken solen. Jag och Hanna gick ut på promenad över sjön. Hon tvekade när vi svängde av mot badplatsen och när jag såg spåren ovan så förstår jag varför. Två vargar den här gången. Dom har gått där under natten för våra spår från dagen innan var isiga och det är inte dom här. Vi gick runt och jag njöt av solen och stillheten. Stannade, vände ansiktet mot solen och lyssnade. En fågel sjöng från skogen, hackspetten hördes från vårat håll och i skogen bakom grannarna skällde ett rådjur på sitt hesa sätt. Det låter lite otäckt tycker jag, det varnade med jämna mellanrum och plötsligt blev det ett himla liv med flera skall. Kanske en annan människa på promenad som störde dom.

Det var skönt att få vara ensam en stund. Nu ska jag äta frukost med P som nyss vaknat hör jag, sen blir det en dusch och åka upp till pappa. Ska spela några låtar för honom och ev hjälpa honom ringa och fixa en del. Ha det så bra och ta hand om varandra.