Vitt och rött.

Så...febern sjunker så sakta på oss alla tre men hostan skräller vidare. Man får knappt luft ibland och det snörper åt kring bröstkorgen. Fast det är fem år sedan nu så kommer minnerna från lunginflammationen starkt tillbaka. Känslan av att inte kunna andas riktigt,orkeslös och hosta. Som tur är har jag inte den ångesten som infann sig då...jag och P pratade om det idag...hur vi satt uppe i ensamhet på nätterna och våndades. Han var ju sjuk i samma skit nån vecka innan mig. Fy då säger jag bara. 

Men nu är vi något på bättringsvägen här iaf. Jag knäppte några snabba kort när jag matade fåglar och kaniner på morgonen.

Franz spanar...

....och smyger...

....matte! Avslöja mig inte.

Han smög på fåglarna och tror han är osynlig. Lika osynlig som en elefant i en keramikaffär.

Utanför fönstret faller och faller snön, bäddar in allt i vitt.
Domherrens röda bröst bryter monotonin.
En droppe av ditt näsblod faller i glaset med mjölk.
Du säger: Jag ville ändå inte ha mera.
Vi skrattar.
Skrattet blir till hosta som river genom lungorna,
ristar blodörn på min rygg.