Är adhd en myt?

Idag har jag provkört nytt material på jobbet. Tror inte materialet i sig är så illa egentligen men maskinerna gick väl sådär... P var iväg på ett möte på eftermiddagen så A fick vara kvar på fritids och J lämnades senare på dagis. Jag hämtade dom...det var längesedan. J åkte pulka med kompisarna och A lekte med C. Båda hade haft roligt men konstigt nog så protesterade ingen av dom när vi skulle åka hem. Bra för mig :) J stannade kvar ensam ute när vi kom hem.... sen kom han instormande och sa till P att han inte skulle till dagis imorgon för det var så roligt ute hemma. När P påpekade att han ju faktiskt kunde gå på dagis först och sen vara ute hemma så gick väl det bra också :) Jag har precis slickat igen kuvertet med Jompes anmälan till F-klass till hösten, det går så fort! Men dom är iallafall ute i god tid, det är ju långt kvar än :) Jag älskar dig Johannes!

Igår hämtade jag ut As medicin, en med lite högre dos. Ibland känns det inte bra att medicinera.... Så jag läste på olika sidor på nätet, om allt möjligt adhd- relaterat. Och hamnade på en sida där en person skrivit väldigt mycket och hänvisade till olika utredningar och källor. Det gick ut på att adhd och besläktade diagnoser var en myt, att det inte fanns sådana diagnoser utan att allt var ett påhitt av läkemedelsindustrin. För att få sälja mera. Att företagen som tillverkade medicinen själva gav ut foldrar, cd-skivor och annat material. Helst till skolan för att få lärarna att "upptäcka" dom här barnen och se till att dom blev utredda. Skrämmande.... Väldigt bra skriven sida och många har nog lätt att tro på det som står där. Men....är det sant? Har författaren någonsin levt ihop med någon som har en diagnos? Att det faktiskt finns barn och vuxna som inte fungerar i samhället utan medicin? Jo, man kan tycka att samhället ska anpassa sig efter individerna....men... För mig känns det väldigt konstigt...att det inte skulle finnas...att det bara handlar om bråkiga, jobbiga, ouppfostrade ungar. Välkommen hem till mig eller någon annan med liknande diagnos och testa hur länge ni orkar.... när ingenting fungerar, inga metoder, inga mutor, ingen pedagogik, ingenting... När livet känns hopplöst för alla i familjen och barnet eller den vuxne har ångest över att inte passa in, inte kunna behärska sina impulser osv. Jag kan hålla med om att det verkar vara lite på modet att få en adhd-diagnos men det kanske hänger ihop med teorin om indigobarn? Att dom faktiskt är här för att skaka om oss alla, att inse att det finns andra sätt att leva på? Jag vet inte..... jag känner mig förvirrad och lite modstulen. Jag vill inte att mitt barn ska behöva ta mediciner för att orka med en hel skoldag, för att kunna koncentrera sig, för att kunna lyssna, för att kunna leka med kompisar osv. Men jag vill inte heller ha tillbaka den ledsna pojke som kände sig utanför och "inte klarade någonting". Jag älskar dig Amadeus!