Torsdag igen och ledig...det är verkligen så skönt! Men jag börjar känna att det finns saker att ta tag i...men jag har ingen brådska. Äter frukost i lugn och ro, surfar, läser tidning eller bok. Kan gå och lägga mig igen när barnen har åkt till skolan, om jag vill alltså. Går på promenad, kanske tvättar eller städar lite...sådär lagom slappt.
Jag behöver det, det känns ibland som om kroppen befinner sig i konstant beredskap, någon sorts stress, antar det beror på att jag har ont nästan jämt. Det är hemskt när jag tänker efter...ont jämt. Ja...men så är det faktiskt, det finns jämt en känsla av värk och obehag från nacke och axelpartiet. Min högra axel gör alltid ont i vissa lägen, även om jag skulle vara hemma och vila länge. Ibland är det den gamla höftvärken som spökar, ibland gör sig knäet påmint osv. Och så huvudvärken på det. Men...det har faktiskt blivit bättre sen jag gick ned i arbetstid, inte lika ofta huvudvärk och jag hoppas att jag kommer att må mycket bättre. Ibland undrar jag hur jag orkar jobba alls? Många är vi på jobbet som har ont och div krämpor men som jobbar ändå. Det är ju så det är liksom att jobba på fabrik med monotona rörelser under många år. Så kan jag höra någon ibland som är hemma för att dom har ont i en axel eller armbåge. Och jag tänker väl inte på det, eller lägger någon värdering i det, dom har väl ont och behöver vara hemma. Men om dom skulle ha ont som oss...som har ont jämt...undrar om dom förstår? Hur det är att leva med det...att alltid vilja bli masserad lite för att få igång blodcirkulationen och få en stunds lättnad, att bli van vid att det gör ont och jobba ändå. Det är eg fruktansvärt...att så många människor blir vana vid att ha ont och inget görs. Det är ju inte unikt hos oss på något vis... Och då har dom flesta inte en diagnos på tex reumatism eller fibromyalgi som innebär värk. Jag vet inte längre hur det känns att inte ha ont någonstans....det är sorgligt. Och därför uppskattar jag verkligen min chans att få jobba mindre och vila mera. Stort tack till min älskade sambo som kom med förslaget från början.
3 kommentarer:
Jag blir ledsen när jag läser om din värk. Men jag blir också glad över att du gått ner i tid. Ta hand om dig. Kramar
Vad jag hoppas att du inte ska behöva ha ont, låter inget bra att så många på ditt jobb har det likadant, det gör en lite nedslagen. Men bra att du är rädd om dig.
Kramar
Ja det är kärlek det. Hälsa din sambo att det kommer han aldrig att ångra.
Att vara nöjd och glad är bättre än ständig smärta. Jag har var sjuk i två år och trodde aldrig jag skulle kunna jobba igen. Är förskollärare.
Men så köpte min man en kamera till mig när jag var sjuk... ja och så blev det som det blev.
Men det berodde mycket på att jag vilade och vilade och vilade. Var här och nu, lagade mat i lugn och ro. osv
Var nu rädd om dig.
Kram från Annika
Skicka en kommentar