Tre år sedan...

Senare på torsdagen så var vi till pappa med en överraskning, en ny tv lagom till skid-vm! Syrran och dom lurade hem honom...skulle låna en håltång. Och så kom vi allihopa med tv och fika :) Han fyller jämt senare i år men vi tyckte att han behövde en bättre tv nu. 

Fredagen minns jag inte så mycket av...vet inte vad vi gjorde.Slappade en hel del iaf. :) På lördagen så skulle jag bara gå en kort sväng med Hanna, lite tråkigt väder,mulet. Men jag travade iväg och såg den nya dragningen på el-ljusspåret som dom gjort och tänkte att den backen kanske man kan åka pulka i. Så vi knatade upp där och det ena gav det andra och vips så hade vi varit ute i en timme och en kvart :) 

Det var bara korta bitar som det var skidspår, resten var sönderkört. Det gick bra att gå bredvid iaf.

Eftersom jag visade kottar ätna av ekorre förut så får ni bilder på hur det set ut när hackspetten har ätit också. Dom använder gärna telefonstolpar som "smedja". Kottarna ser slarviga ut och alla fjäll är inte öppnade. Senare under promenaden så såg jag två hackspettar som for omkring lågt i en gran. Flög lite högre upp när vi kom men flaxade omkring och verkade inte alls lika avvaktande som dom brukar.

Utsikt över våran sjö, från grannens gård.

Köpte härliga tulpaner åt oss, blir glad varje gång jag ser dom. :)

Och P kom hem från jobb och hockey på lördagen med en present åt mig. Vissa får blommor och choklad på Alla hjärtans dag...andra får halsdukar med Leksand på ;)

Idag skjutsade jag J till en kompis och sen jagade jag ut P och A på skogspromenad med mig och Hanna. Vi gick samma väg som jag gick igår med en liten avstickare och åt andra hållet. Mysigt med sällskap. Det tog en timme och tjugofem minuter och var härligt soligt.

Det här är kladdkakan som jag bakade och fjäskade till med lite glasyr och strössel...J nästan grät för jag hade "förstört" den. :)

Och idag har jag gråtit lite....tre år sedan mamma gick bort. Tre år...hur kan det vara så länge sedan? Det har gått fort och ändå inte...märkligt det där med tid och hur vi uppfattar den. Jag saknar henne så mycket. När jag verkligen tänker på det så går det nästan inte att ta in...hur kan hon inte finnas längre..här hos oss, så jag kan prata med henne på riktigt, be henne om råd, gå i trädgården eller bara ringa henne och prata bort en stund...
Det gör ont.